Vi är många som oroas över nedskärningarna. Flera har reagerat. Här är min text som jag väljer att lägga på min egen sida nu.
Vi räknar mycket med kropp i tiden som vi lever i. Rum för träning. Men också våra inre liv behöver rum för att bygga upp förmågan till reflektion, eftertanke, i bästa fall insikter. Ibland stavas det kultur. En bok, en artikel i en tidning eller tidskrift kan vara en dörröppnare. En teaterupplevelse, ett offentligt samtal om konst, ett stycke nutida musik, en konsert. En recension i tidningen är något den har kunnat förvänta sig, som läst boken, sett teatern eller hört konserten. Men i de flesta landsortstidningarna uteblir bevakningen och recensionen. Kanske rent av kultursidorna. Senast i raden var Östgöta Correspondenten som lade ner sin kulturredaktion. Smålandsposten är inte där ännu, men hela situationen är illa. Visst vill den sportintresserade läsa om matcherna? Den senare har inte drabbats så hårt, medan kultursidorna krymps för att inte säga slaktas. Det finns så många digitala plattformar i vår tid. Det jämte sviktande annonsintäkter sägs vara boven. Tidningarna tycks ha hamnat i ett slags självskadebeteende. Ju mer det skärs, ju mer blöder det.
Hur ska den studerande, unga och hungriga personen, eller den erfarne, äldre och lite kräsnare läsaren finna tillfredsställelsen i att fortsätta läsa sin dagstidning? Hur ska tidningarna möta den intresserade läsaren, kulturarbetaren, musikern, skådespelaren eller författaren som lever på sitt yrke. Hur finna gehör och ge publiken en chans?
Den så kallade klick-kulturen har inte heller gynnat kultursidorna. Och den bildningstanke (som väl fanns en gång, i kedjan mellan skola, universitet och media) är mer av ett minne nu. Klickmätningarnas oetiska sätt att bedriva journalistik straffar ut sig självt. Detta klimat har förstört så mycket, och gynnar väl mest okunskapen eller ren dumhet. När kommentarsfälten uppstod som en mänsklig rättighet frodades det godtyckliga.
Hat och hån stack upp sina trynen. Grogrunden för det seriösa offentliga samtalet eroderar i ett sådant klimat. Sakkunskap, underbyggd kritik och reflektion tappar fästet. Att belysa något som har med äpplen att göra kommer sannolikt att mötas med: ”Vad har du emot päron?” Försöker man då tala om päron och äpplen i samma mening går det käpprakt utför. Det var ungefär där vi hamnade i gratistidningarnas kölvatten.
Mellan 14 och 23 är en person kanske som mest formbar och nyfiken. Själen söker. Lodar, i kompiskretsar eller som idag, på nätet. Alla finner inte meningen med livet i idrotten, och även om meningen finns där också, kan den idrottsintresserade vara djupt intresserad av till exempel läsning.
I författaren Pär Lagerkvists efterlämnade dagböcker kan man läsa att han som femtonåring i Växjö vandrade ensam och letade efter en vän, någon han kunde tala djupt med om sådant han bar i sitt hjärta. Den blivande författaren började tidigt skicka in texter till stadens tidning, i detta fall Smålandsposten. Så småningom kunde denna tidning stoltsera med att både ha haft Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg som skribenter i sin tidning. I vår tid har en författare som Ester Roxberg anlitats. När jag själv fick glädjen och ansvaret att skriva recensioner fanns en kader av olika recensenter och kritiker.
En tillbakablick: Under ett föredrag med f d förläggaren Jonas Ellerström uppskattade han att mängden recensioner en bok utgiven på ett mindre förlag som ellerströms kunde få 15-25 stycken olika recensioner på 1980- och 1990-talen. Idag läser du samma recension i väldigt många tidningar, om det över huvud taget kommer in en recension. Så bistert är klimatet idag för författare och flera övriga kulturarbetare.
Om den rådande politiken fortsätter då undergrävs möjligheterna för skribenter och kulturarbetare, samt för tidningar som är i behov av presstöd.
Att sörja för kulturen och humaniora har varit en del av tidningarnas ”kontrakt”. Tomrummet och tystnaden blir förödande för hela yrkeskårer dessutom. I förlängningen skadar det demokratin. Nu tar jag i kan man tycka. Men nedmonteringen av det kulturella kapitalet pågår och det gäller inte bara tidningarna.
Hur mycket till kan det karvas i?
Hur ska en dagstidning kunna hålla kvar de köpstarka, lojala och (luttrat) förväntansfulla läsarna? Människor som har något att jämföra med. Hur ska, till exempel, i en stad av Växjös utbredning, med universitet och utbildningar som Kreativt skrivande, där lärare och professorer men också deras elever är läsare, finna stimulansen i sin nära tidning? Vad får det för konsekvenser?
Nedskärningarna gäller som sagt flertalet landsortstidningar och det värsta är att när en stolt tidning inte längre förmår ha ett vitalt blodomlopp då förblöder den.
Tina K Persson
