Under pandemi-året 2020 utlyste Biblioteksutveckling Blekinge/Kronoberg ett krisstöd för litterärt verksamma i Kronoberg. Temat var: Att skriva den här platsen och den här tiden. Jag ansökte och kom med bland de juryutvalda. Min ingång var dramatik. Således skrev jag också en pjäs. Dramatik har alltid intresserat mig, men jag hade inte själv skrivit dramatik, annat än de uppgifter som ingick då jag läste en termin på LNU i Växjö under Vasilis Papageorgious engagerade föreläsningar. Jag hade egentligen tänkt ta upp dramatiken men livet och verkligheten var tillräckligt dramatiskt under den perioden, dessutom hände det bra saker med min poesi, vilket gjorde att jag avstannade studierna. Mitt bidrag i utlysningen kom aldrig att sättas upp, men pjäsen är skriven och här kan man läsa den på min hemsida. Om jag kommer att skriva dramatik i framtiden är ännu ett oskrivet blad.
(Min pjäs är upphovsrättskyddad.)
En lägenhet med utsikt. Ett relationsdrama.
Manus och idé: ©Tina K Persson 2021
Roller:
DOROTHY som kallar sig DOTTE, kvinna i 45-50 årsåldern
EDDY, gift med DOTTE, man i 45-50 årsåldern
PATRIK, deras son, drygt 20
PUTTE, Patriks hamster, inneboende
I en lägenhet med fönsterutsikt över Storgatan och sovrumsutsikt över bakgården bor ”Dotte” (Dorothy) och hennes make Eddy. De har en utflyttad son som lämnat efter sig en hamster i en hamsterbur. De lever ett stillsamt, avvaktande liv, i väntan på att tiderna ska bli bättre. De har varsin fåtölj i vardagsrummet med utsikt över Storgatan. Mellan fåtöljerna är ett brett avstånd och de har varsitt litet cocktailbord jämte fåtöljerna. Stora panoramafönster vetter ut mot en förväntad publik.
Första scenen. Vardagsrummet.
Dotte sitter i sin fåtölj med hörsnäckor. Eddy kommer in och stänger ytterdörren. Han muttrar något om alla kläderna och bristen på galgar i hallen, han ropar igen, får inget svar, går in i vardagrummet med en tidning under ena armen.
Dottes huvud sticker upp ur fåtöljen. Eddy smyger upp bakifrån och lutar sig över henne. Står så en stund innan han knackar henne lätt på huvudet.
EDDY:
Hallå?
DOTTE:
Du skrämde mig! (hon tar långsamt bort snäckorna ur öronen och stänger ner) Fast jag hörde dig när du kom in.
EDDY:
Jag blev lite osäker … Du kunde ju ha suttit och dött medan jag var om hörnet och handlade.
DOTTE:
Man brukar inte dö av en längre meditation (med tom röst rakt ut i luften) Nu påminde du mig om Faulkner.
EDDY:
Fålk, vaddå?
DOTTE:
F a u l k n e r, författaren William Fa u a l k n e r: Medan jag låg och dog. Titeln på boken heter så: Medan jag LÅG och dog. Du påminde mig om den när du sa sådär nyss.
EDDY:
(går till sin fåtölj)
Kul. Kul att jag påminner dig om en titel på en bok om en som låg och dog. Vet du en sak, döden står mig upp i halsen. ALLT handlar om död, i olika former och storlekar. Inte är det bättre att se löpsedlarna. (hetsar upp sig)
Hör här: 33-åring dog i galleria, 21-åring sköt ihjäl minderårig på öppet torg, tre mord på två veckor nu, snart kan du inte röra dig utanför ditt eget huvud. Ligg och dö, sitt och dö, luta dig mot en stolpe och dö, ta din granne i handen och dö, dö tre veckor senare när du minst anar det, gör ett ordinärt toalettbesök, känn dig svag medan du spolar, dö strax efter spolningen (daskar tidningen mot fåtöljens kant): 52-åring mötte döden på färjan… (letar i tidningen) färjan över till…till… Danmark eller Tyskland eller, eller vad fan, en ö var det, vilken den nu var. Dödens ö kanske. Hör här: Kvinna dog ensam och inlåst på ett boende. Döden rules mam´: Skogsdöden, insektsdöden, havsdöden, massdöden.
EDDY:
(viker ihop tidningen)
Är du säker på att vi verkligen lever?
Tystnad
DOTTE:
(reser sig, stirrar ut genom fönstret)
Brukar man ha kvar julstjärnorna i trådarna som hänger över gatan hela året? Jag har inte tänkt på det förut. Jo, men de brukar nog hänga där, utan att lysa.
EDDY:
Det är väl en besparing. Vet du, jag roade mig igår när jag läste tidningen hur många gånger jag hittade ordet besparing eller besparingskrav, eller besparingsåtgärder. Gissa?
DOTTE:
(rycker på axlarna)
Vet du varför jag tycker att det är så värdefullt för mig att meditera? (ser neråt gatan, med ryggen mot Eddy som sitter i fåtöljen) Jo, för att det ger mig ett inre lugn.
Tystnad
Hon vänder sig om och får syn på hamsterburen på golvet.
Men stackars Putte, Han har ju fortfarande skynket över buren.
EDDY:
Jag tyckte faktiskt att han såg lite död ut i morse.
DOTTE:
(går fram och drar undan skynket)
Lille stackars gamla gubben, inte är du död inte, kom ska du få komma ut lite, kom lille Putteluffegullepluttemuffe, kom sa, komsa, till mamse Dotte!
EDDY:
Jag behöver arbeta! Jag går in i garderoben nu, tänk på att jag har headsetet på. Om du vill mig något så knacka, eller sms:a.
DOTTE:
(håller hamstern varsamt i sin kupade hand)
Då går vi till sovrummet. Vi behöver variation i våra liv du och jag, eller hur? Du får vara fri medan jag arbetar.
Dörren till sovrummet stängs.
EDDY:
(reser sig, tar upp sin mobil och börjar att googla, vänder sig direkt mot någon i publiken)
Alltid dessa referenser hit och dit! (läser med hög röst) ”William Faulkner” ”Medan jag låg och dog”
(scrollar, läser högt vänd mot publiken)
Då Agamemnon talar till Odysseus: ”As I lay dying, the woman with the dog’s eyes would not close my eyes as I descended into Hades.” (”När jag låg döende, stängde inte kvinnan med hundögonen mina ögon medan jag sjönk ned till Hades.”.
Wikipedia är inte dumt, men vem blir klokare av det där? Kvinna med hundögon! nej bevare mig! (tittar efter Dotte) Kvinna med hamster, nej tack, inte det heller (tittar ut genom fönstret, vänder sig mot publiken)
Där gick borgmästaren om hörnet.
(till publiken)
Spänst i stegen, på väg till Kommunhuset kanske (mumlar) Ja, där var det minsann inga besparingar, inte! Trist bara att hela den här citykärnan ser ut att klappa ihop.
Tystnad
Men det blir väl bättre tider (pressar in sig i garderobsutrymmet som gjorts om till arbetsplats.)
Ljuset tonas ner och släcks
Andra Scenen. Sovrummet. Ljuset tonas upp.
Dotte ligger i sängen och gosar med hamstern.
DOTTE:
Nu pratade han för sig själv igen därute, hörde du det? Jag har börjat fundera på en sak, tänk om du är den mest fria varelsen av oss tre? Du vet ju inte om nåt annat, du som är född i en bur, eller hur?
(håller Putte nära sin mun, pussar på hamstern)
Patrik tyckte det var väldigt lämpligt att glömma kvar dig här. Han har inte frågat om dig på ett halvår nu, Putte. ”Bur” rimmade förresten på ”Eller hur”, då får jag önska mig nåt, det sa alltid mormor. Jag längtar också ut, Putte. Vi trodde att vi var så fria. Egentligen är vi det, men så snabbt det går att rätta in sig… att det liksom bara finns ett sätt att leva. Och om vi försöker bryta mönstret, Putte, visa att det går att förändra saker till det bättre, långsiktigt. Då får man höra att man är så naiv. Hur många gånger har jag inte hört det? (förställer rösten) Du är så naiv!
Vad tror DU hade hänt, Putte, om människan inte hade uppfunnit ekorrhjulet?
Eddy kommer in i sovrummet.
EDDY:
Dorothy?
DOTTE:
(rycker till)
Varför kallar du mig Dorothy?
EDDY:
För att du heter så, kära du, har du glömt det? Det lät som om du pratade med någon.
DOTTE:
(brusar upp)
Jag har sagt tusentals gånger att jag inte tål namnet Dorothy! (räcker över Putte till Eddy som överrumplat tar emot hamstern och trycker den mot bröstet) bara för att min mor var så förtjust i Trollkarlen från Oz skulle jag prompt heta som den där flickan i flätor, klänning och knästrumpor.
EDDY:
Jamen jag har HÖRT allt det där, ska du inte passa på att dra upp Alice i underlandet, kaninhål och… och… fan och hans gamla moster.
PAUS
Vilken flicka i flätor menar du förresten?
DOTTE:
(suckar, vänder sig mot publiken)
Man tror att man pratar till nån som lyssnar men det är som att sitta fast i en telefonväxel. Tack, för att ni väntar.
(till Eddy)
Vad vet du egentligen om kaninhål? Vad vet du om att vara en jävligt receptiv och inkännande människa?
EDDY:
Och nu kanske du kan släppa det där!
DOTTE:
Jag är inte säker på att du har hört på. Nånsin.
EDDY:
(skämtsamt)
Jo-o, Du föddes som en trollkarl, rakt ner i ett kaninhål, och sen blev allting bara värre och värre.
DOTTE:
(med trött röst)
Det jag alltid har försökt säga dig är att när man känner in en massa saker, och kan läsa av människor och upplever den här världen precis så konstig, förljugen och skev som den ofta är, eller väldigt underbar, för den delen, då gör det något med en. Det kostar på att stänga av också.
TYSTNAD
(ser på Eddy)
Vet du egentligen hur mycket människor läcker ut?
EDDY:
Läcker? Jo, ja…Visst, vi går omkring som små kemifabriker, vi har en massa metaller och skit i kroppen…
DOTTE:
(med tydlighet i rösten)
Läcker Information, Eddy. Bilder, tankar, föreställningar, rädslor. Jag var ett känsligt barn, kunde inte värja mig. Kanske inte nu heller. Det värsta är lögnerna. När man känner och vet att något är en lögn. Och det bara passerar. Eller till och med gillas.
Tystnad
EDDY:
Läcker jag nu?
Dotte börjar skratta, slänger sig bakåt på sängen, skrattar så att hon kryper ihop i fosterställning. Eddy sätter ner Putte på golvet, sätter sig på sängkanten, sträcker osäker ut en hand, klappar på Dotte som skakar.
EDDY:
Gråter du?
Tystnad
EDDY:
Säg nåt!
DOTTE:
(sätter sig upp, grimaserar, sträcker på sig)
Jag läcker nog bara lite. Har det redan blivit kväll?
EDDY:
Kanske det. Eller så har vi inte rullat upp gardinerna härinne.
DOTTE:
Har du jobbat klart?
EDDY:
Pausade jobbet. Du då?
DOTTE:
Jag pausade också.
(spricker upp i ett leende, ser drömsk ut)
Minns du den gången när vi var på en färja… det sjögång, och det var ett band som underhöll och en sångerska som sa: Pausa whiskey. För varje gång hon skulle gå av scenen sa hon det: Pausa whiskey. Vi tyckte det lät så kul.
Vi dansade hela tiden. Minns du det? Även i pausen när de satte på ett förinspelat band dansade vi. Mest tryckare. Jag kommer ihåg den sista låten, Whiter shade of pale, den som ingen fattar vad den handlar om.
”I was feeling kind of seasick…”
Tystnad
EDDY:
Ja, just det… jomen den tjejen… hon sjöng bra vill jag minnas. Att du kom på det nu!
DOTTE:
Det känns som om hela världen har blivit sjösjuk sen dess. Att vi när som helst går på grund. Ingen har velat fatta, som med den där slutlåten, man dansar bara vidare, fina ackord, mystiskt. Sen går man i land… eller så drunknar man… eller så… sitter alla i en enda lång Pausa whiskey och undrar hur det ska bli…
Dotte springer upp, letar på Spotify
A Whiter shade of pale fyller rummet. Ljuset tonas ner. Dotte och Eddy står en bit ifrån varandra på golvet. Ser på varandra, tar några tafatta steg mot varandra. Börjar dansa.
I en ljusstrimma på golvet sitter hamstern.
DOTTE:
Tänk, när man kunde gå ut och dansa i den här stan. När det fanns dansställen för såna som oss. Är vi gamla nu? (böjer sig ner, fångar upp Putte).
EDDY:
(stannar upp)
Nej, det här känns lite konstigt (går ut ur rummet).
Dotte står kvar med Putte tryckt mot bröstet. Musiken tonar ut, ljuset släcks sakta ner.
Tredje scenen. Vardagsrummet, tidigt på morgonen.
Dotte gör gymnastik på golvet, Eddy går förbi henne med en kaffemugg i ena handen. Spanar ut och ner mot gatan.
EDDY:
Det finns kaffe på.
DOTTE:
Mm, tack.
(ligger på rygg och cyklar frenetiskt med benen i luften)
Jag gör min träning.
EDDY:
Jasså gör du (spanar ut genom fönstret)
DOTTE:
(flämtpratar)
Spännande att se rummet så här underifrån. Det blir verkligen helt andra perspektiv på saker och ting. Förresten, slängde vi vågen vi gav varandra i julklapp en gång?
EDDY:
(vid fönstret)
Varför är alla hundar i statsmiljö antingen övergödda taxar eller mopsar, eller shinsjavvor, de pyttesmå med gravt förstorade öron? Så här dags kommer alltid samma gamla dam med hunden. En övergödd tax.
DOTTE:
Nu påminde du mig om Anton Tjechov. (ligger stilla med benen i luften) Damen med hunden, en sorglig kärlekshistoria om ett par som möts på en kurort. De blir blixtförälskade i varandra. Båda är gifta.
EDDY:
Va? Nej, det minns jag inte. Jag har aldrig varit på någon kurort.
DOTTE:
(kommer upp på benen, hänger med båda armarna ner mot golvet)
Det vet jag väl att du inte har. Du hörde inte på.
EDDY:
Och jag sa något om en dam och en hund som passerar här nedanför på gatan varje morgon. Hon går exakt samma sträcka, vänder och går tillbaka. Hunden släpar hon efter sig i kopplet. Kolla vad fet den är!
DOTTE:
(ställer sig bredvid Eddy) Men stackars hund! (puffa lekfullt Eddy i magen) Du kanske skulle erbjuda dig att rasta den?
EDDY:
(fnyser till, andas sedan in så mycket han kan och klappar sig på magen) Jag har då inte gått upp i storlek. När slutade du att se mig som jag är?
DOTTE:
Jag ser dig. Vilket ord egentligen: Livrem! En rem som håller uppe livet liksom. Hur menar du med att jag inte ser dig som du är?
EDDY:
Ser du verkligen min inre människa?
DOTTE:
Ser du min?
EDDY:
Jadå. Din inre människa är smällfet. Som hunden.
DOTTE:
(sätter sig i sin fåtölj)
Det där var inte snällt.
EDDY:
(sätter sig i sin fåtölj
Jag menade bara att din insida är mycket större än din utsida. Med mig är det kanske tvärtom. Min inre människa börjar bli lite anorektisk och behöver yttre stimulans.
DOTTE:
Varför går du inte ut mera?
EDDY:
Är det bara det du vill? Att jag ska gå ut?
DOTTE:
Ja. Jag vill att du ska gå ut. Vara borta länge, röra på dig, komma hem och berätta nåt vackert. I långa, fantastiska meningar. Berätta ingående om ett ansikte du har sett på gatan, beskriv träden, om löven börjat mörkna. Hur himlen ser ut, om färgerna på fasaderna har förändrats. Under tiden kan jag försöka banta ner min inre människa. Jag tror att du har en poäng, jag har lagt på mig för mycket på insidan.
EDDY:
(reser sig ur fåtöljen)
Vi kanske borde åka iväg. Till en kurort?
DOTTE:
(reser sig också)
Aldrig! Jag är inte sjuk. Jag vill inte åka nånstans, inte nu. (tar tag i Eddy, klamrar sig fast vid honom) Det är allting i samhället som får mig att känna mig nervös, fast jag ÄR inte sjuk. Inte jag och inte du heller. Vi är bara så instängda här.
EDDY:
(skjuter Dotte milt ifrån sig, börjar sjunga trevande och entonigt på melodin till: ”Grisen gal i granens topp”):
Jag och du, du och du…
… nu är klockan över sju
Och en hamster i en bur
svär och tuggar snus…
… Grannen skäller… spottar karameller
Frun min gnäller, hunden är för fet!
DOTTE:.
(lägger huvudet på sned, ser på Eddy)
Vi lever, i alla fall. Fast jag har kanske känt mig lite konstig sista tiden.
EDDY:
Kanske är jag ett sjungande geni? (tar den sista klunken kaffe, stegar iväg) Kom ihåg att jag har headsetet på mig. Det drar ihop sig till veckans upptaktsmöte.
DOTTE:
(bakom hans rygg)
Kom ihåg, och kom ihåg! nej, jag kommer inte att komma ihåg. Men jag minns det jag minns.
(hastar runt och plockar ihop saker, drar undan skynket från hamsterburen), byter kläder, hämtar en mugg kaffe, hänger slutligen ett headset runt halsen, ropar högt till garderobsdörren)
Om du vill mig något så kan du väl sms:a för jag börjar jobba precis nu och jag kommer att ha headsetet på mig. Glöm inte det. Vi ses till lunch. Säg till om du går ut. Kom ihåg det!
Dotte kopplar in sig på sin mobil. Sätter sig i sin fåtölj med en laptop, hon har lagt några lexikon bredvid sig på det lilla cocktailbordet, hon börjar skriva. Efter en stund tittar hon upp, stirrar framför sig, lägger ner hörlurarna, musik strömmar ut ur dem, först hör man inte riktigt vad det är men så åker ljudet upp ordentlig i andra versen av ”Höstvisa”.
Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång
förr’n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma
Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut
Dotte sitter kvar en stund i det gula ljuset. Hon märker inte att Eddy smyger ut bakom henne. Man hör ljudet av galgar och en dörr som stängs.
.
Fjärde scenen. Köket. Morgon.
Ljuset tonas in på hamsterburen som står på köksbordet, hamstern springer i evighetshjulet. Man hör hur Dotte ropar.
DOTTE:
Hallå? Eddy?
(går runt men hittar honom inte, sätter sig vid köksbordet och tittar på hjulet i buren där hamstern motionerar sig varv efter varv efter varv) Nu måste jag också börja jobba, Putte. Jag ska sitta i köket för en gångs skull. Ombyte förhöjer stämningen! Synd att du inte dricker kaffe, din lilla lurvenputt!
Det ringer i mobilen. Dotte tar samtalet. Lång tystnad.
DOTTE:
Ja? Patrik, hej! Ja, va? (lång tystnad) ne-ej, vad är det du säger? (tystnad) men varför har du inte sagt nåt? (Dotte himlar med ögonen) Absolut! Jag ska prata med honom, han kommer säkert om en stund. Självklart förstår jag det. (tystnad) Ja, det här var verkligen inte bra, men vi löser det, ja, vi hörs snart, hej så länge… älskling.
Samtalet avslutas.
Dotte tar kaffekannan, häller upp vatten, måttar, stannar upp och blir stående som förstenad, stirrar rakt ut i luften. Så tar hon långsamt kaffekannan med vattnet i och häller den över huvudet, vattnet strilar ner över håret, kinderna, på kläderna, ner på golvet. Eddy kommer in, ljudet av galgar, en svordom. Han går in i köket. Dotte häller nytt vatten i kannan.
EDDY:
Vad är det för blött på golvet? Vad har hänt här?
Tystnad
DOTTE:
Jag kissade på mig lite. Nej, det är vatten, jag råkade spilla ut när jag lutade kannan, jag har en trasa här (kastar den till Eddy, fyller på nytt vatten i kaffekanan) Var har du varit förresten?
Tystnad
EDDY:
Ute. Du ville att jag skulle gå ut. Nu har jag varit ute. Träden ser ut som vanligt, löven hänger där, jag har inte sett ett anda ansikte, i alla fall inte på nära håll, men nu vet jag var damen med hunden bor. Jag följde efter henne, ha! Jag menar, det är ju rätt sjukt att hon bara går här på Storgatan fram och tillbaka varenda morgon, exakt samma tid. Det är nåt skumt med henne. Hon kanske är utsänd från SÄPO, ha, ha!
DOTTE:
Eddy, (paus) Patrik vill komma hem.
EDDY:
Jag såg att hon faktiskt plockade upp efter hunden.
DOTTE
Hörde du? Vår son, Patrik, vill komma hem och bo här ett tag. Han har blivit vräkt.
EDDY:
Vad fan är det du säger? Vräkt! (lutar sig fram, tar kaffe, spiller, bränner sig) Aj! Jäklar!
DOTTE:
Putte ringde alltså nyss, jag menar Patrik, ringde, och sa att han inte hade kunnat betala hyran och nu är han vräkt. Dessutom har han gjort slut, han har inga pengar och ingenstans att bo.
EDDY:
(sjunker ner på köksstolen)
Det var som fan … Varför i högre Farao har han inte ringt MIG?
DOTTE:
Han ringde ju MIG. Har väl inte vågat säga nåt. (skriker till) Nej! Ring honom inte! Jag har sagt att du och jag ska prata. Han ville det.
Dotte häller upp kaffet, sätter sig mittemot Eddy, slänger en handduk över hamsterburen.
EDDY
Varför gjorde du så?
DOTTE:
(stirrar tomt framför sig)
Kommer du ihåg när han bodde hemma? Det är ju inte så längesen. Kläder överallt, ingen ordning, ingen respekt, inte vilja städa. Alltid öronen igenpluggade, kompisar…
Tystnad
Men han har väl ändrat sig… Frågan är vad han ska göra här, nu när vi jobbar hemma? Vi har ju ingen plats. Vi har ju knappt några möbler! Ja, ja, då blir vi tre som går omkring här som aliens med headset eller hörsnäckor och skvimpar kaffe.
EDDY:
Sluta!
DOTE:
Fast gudarna ska veta att jag längtat efter honom.
EDDY:
Ta det lugnt, jag ska prata med hyresvärden, säga att det blivit ett missförstånd. Jag ringer Patrik.
DOTTE:
Nej! Vänta.
Han har avslutat sina studier också, Eddy. Han ville att jag skulle förbereda dig på det.
Tystnad
Han har bott med kompisar, berättade han. Åtta personer i en lägenhet (slår ut med händerna) Det finns ju inga bostäder i det här landet längre, särskilt inte för ungdomar!
EDDY:
(gnider sig frenetiskt med handen i pannan)
Han hade en bra bostad. Som jag ordande (med trött röst) Han får sova på soffan i vardagsrummet så länge. Och så får han börja söka jobb direkt (reser sig och går några steg av och an, vänder sig ut mot publiken)
Här har man gått och trott att man gjort nåt viktigt i livet för sin avkomma! Sörjt för en bra utbildning, en bra studentbostad, stöttat med pengar.
DOTTE:
Vilken soffa i vardagsrummet tänkte du på?
EDDY:
Den gröna så klart.
DOTTE:
Vi har inte haft den soffan på två månader. Den lämnade vi ju till Erikshjälpen (reser sig upp, ställer sig vid diskbänken)
DOTTE:
Det vi har är: två stora fåtöljer, två fotpallar, två cocktailbord, en jättestor tv-skärm och en Stringhylla, med mina böcker i. Och en jävla stor matta!
Tystnad
EDDY:
Du glömde räkna upp sängen.
DOTTE:
Var ska han sova? Stående i garderoben, som dessutom är din arbetsplats, eller ska han sova på golvet i vardagsrummet…
EDDY:
(stöttar huvudet i händerna)
Tänk att man är så diskvalificerad som far att ens egen son inte hör av sig. Vad har jag gjort för fel? Det är det här förbannade sjukdomstillståndet som drabbat hela samhället!
DOTTE:
Du menar att det globala tillståndet skulle ha påverkat din papparoll, retroaktivt? Det kanske inte är någons fel. Men ni har väl aldrig kunnat prata bra med varandra? Särskilt inte om misslyckanden.
EDDY:
Så jag är en misslyckad pappa?
DOTTE:
Det stora misslyckandet var att Patrik aldrig ville gå den utbildningen. Vad jag menar är att det blir konsekvenser när människor inte pratar.
Tystnad
Men spenderar timmar på sociala medier!
EDDY:
(brusar upp)
Och hur tror att han ska försörja sig nu? Med en teknikutbildning så hade han haft en plattform, ett jobb framför sig. Ska du prata om sociala medier!
DOTTE:
Det kan du ge dig fan på att jag ska. Över huvud taget känns det som om folk inte längre orkar bilda längre meningar än några välkryddade tweets. Alla kommunicerar, men vi talar ju inte.
Tystnad
Om vi hade pratat mer med Patrik på sistone i stället för att skicka sms och mejl så hade vi hört. JAG hade hört att något var fel. Förresten så kanske samhället har nog med teknister och folk som bara räknar värden i märkesprylar, bilar, senaste mobilen, golfrundorna. Jag är så förbannat less på okunskapen om kulturens värde, vi klarar inte av att vara bortkopplade från vad kultur egentligen betyder för människan, på djupet. Och du vet lika väl som jag, att Patrik hade velat gå estetprogrammet från början.
EDDY:
(reser sig från stolen)
Nu fick du det sagt. När Patrik kommer så kan ni ju sitta här och trösta varandra om kvällarna. Du hittar säkert nån passande referens till situationen. Alice i Eländeslandet?
DOTTE:
Bravo! (skrattar) Precis så där ser faktiskt kulturföraktet ut (börjar plocka med disken).
EDDY:
(sätter sig igen)
Jag föraktar inte. Nu är det som det är. Vi har en tältsäng i förrådet (går i en liten cirkel, vänder sig ut mot publiken)
Fy Fagerlund vad jobbigt det är (eftertänksamt) Vi har ju faktiskt bara två fåtöljer. Jag tänker minsann inte rucka på min (till Dotte) Nu löser vi det här, nu tar vi och samlar ihop oss. Det klart att vi måste ha rätten till våra egna rum.
DOTTE:
(torkar av diskbänken, stirrar stint på Eddy)
Nu fick du mig att tänka på Virginia Woolf.
EDDY:
Börja inte, snälla!
DOTTE:
A room of one´s own. Ett eget rum. Med en nyckel att låsa och så tillräckligt med pengar att klara sig själv. Jag tror inte att det är många män som har läst den boken.
EDDY:
DOROTHY! Vi försöker lösa ett boendeproblem!
DOTTE:
EDVARD! som du ju heter, har du tänkt på att en kvinna i sig är ett rum. Utan det biologiska rummet hade du och jag inte blivit till. Patrik hade inte heller kunnat födas. Själv kan jag inte förstå hur den här världen bara kan fortsätta, som Putte i sitt hjul, och inte se hur kvinnor hade kunnat förändra vårt jorderum, sannolikt kunnat förhindra att hela klimatet håller på att kollapsa!
Jag tror faktiskt det kan bero på att mannen saknar det där runda tänkandet, livsrummet. Saknar förbindelsen mellan det rummet och hjärnan.
EDDY:
(flyger upp från stolen)
TYYYST! Jag blir galen. Jag tänker ringa Patrik nu.
Eddy går mot garderoben
DOTTE:
(går efter Eddy)
Och har du tänkt på hur mannen överallt måste manifestera sitt kön? ta bara den här stan som exempel, se hur det byggs! Det ska vara så himla mycket kuk i byggena, ursäkta uttrycket. Och det är viktigare att spendera miljoner på sportarenor än på bra kulturhus, miljarder på krig och raketuppskjutningar än att sörja för bra levnadsvillkor. Har du förresten sett det manliga och det kvinnliga könshormonet i uppförstoring? Har du det?
Eddy försöker stänga garderobsdörren, Dotte håller emot.
Jag har sett det! Jag blev så häpen och ändå inte när jag såg skillnaderna. Det manliga könshormonet såg jättevasst ut, som ett spjut eller vapen, medan kvinnans var helt annorlunda i formen och helt utan vassa kanter…
EDDY:
GÅ UT! Gå och krama ett träd. För helvete!
Dotte går lugnt ut i hallen, fumlar med skor och kläder och slår igen dörren.
Eddy tar sakta upp sin mobil. Ångrar sig och går några varv i köket. Får syn på hamsterburen och sliter bort handduken som hängt över buren.
EDDY:
(till Putte):
Ja du, din lilla rackare, då ska du snart få träffa din husse, om du minns honom. Jag fattar inte hur han har kunnat hamna i en sån soppa. (mobilen ringer) Hallå, är du HÄR? Alltså i Växjö, redan nu? Okey, Ja, ja, javisst.
Eddy börjar dra ut lådor i köket, får fram ett cigarettpaket, öppnar köksfönstret och röker några snabba bloss ut genom fönstret. Det ringer på dörren. Eddy sätter på fläkten, tvättar händerna i vasken, tar lite diskmedel i munnen, sköljer, fräser och spottar. Det ringer på dörren igen och han går för att öppna.
EDDY:
Vad handlar det här om? Leverans av en soffa! Jag har inte beställt nån soffa. Min fru? Vänta nu här (ringer upp Dotte) Det står några killar här från Erikshjälpen. Säger dom i alla fall. Vet du något om det här? (tystnad) Åh, gud hjälpe mig
(pekar in mot vardagsrummet).
Tre killar bär in en turkos soffa.
Det ringer på dörren igen.
EDDY:
(vrålar) Kom in!
EDDY:
(nervös)
Patrik! Jasså det är du, det gick undan. Kände du vad det stank rök om de där killarna, du måste ha mött dem i trappan? Din mamma har beställt en soffa. Kom in bara, kom in, sätt dig.
Tystnad
PATRIK:
(lutar sig mot köksbänken.)
Är du själv, eller?
EDDY:
Hon är ute ett ärende bara. Vill du ha kaffe?
PATRIK:
(gör tummen upp, får syn på hamsterburen)
Putte! Jag har saknat honom.
EDDY:
(vid kaffebryggaren, med ryggen vänd mot Patrik)
Det är lika bra att jag säger det på en gång: att jag är besviken. Chockad faktiskt. Nog kunde vi väl ändå ha pratat om det här. Innan det gick så långt som vräkning. Mamma har berättat.
Tystnad
EDDY:
(vänder sig mot Patrik)
Nånting kanske du kan säga? Jag vill veta om du verkligen har tänkt över det här med studierna?
PATRIK:
(tittar hastigt upp på Eddy, håller Putte mot sitt bröst)
Okey, jag skulle ha sagt nåt tidigare (tystnar, kelar hamstern) Jag vet att du ville satsa på mig farsan. Men jag kan inte leva upp till nån annans föreställning, liksom.
Tystnad.
Sen hände det så mycket hela tiden (håller upp Putte, pussar på honom)
EDDY:
Och nu kommer lilla mamma också!
DOTTE:
Jag ser att soffan är levererad!
(går in i köket, får syn på Patrik)
Patrik! Men när kom du? Gud, så länge sen det var vi sågs i verkliga livet. Jag trodde inte att du redan var här! Vad bra då, att jag köpte en soffa idag (betraktar Patrik) Du har blivit smal, va? Du är väl inte sjuk?
PATRIK:
Nej, jag är inte sjuk. Lite trött bara. Kul att se er med. Är ni okey?
DOTTE:
Ja, ja. Vi mår bra. Putte också. Jag gick faktiskt ända till Erikshjälpen. 700 kronor. Sextiotal, helt intakt. Nu kan du sova på den Patrik, tills vi löser det här. Kom, ska jag visa hur fin den är (ser på klockan) Sen måste jag verkligen jobba. Vad är det som står i hallen?
PATRIK:
Gitarren, mamma. Nu ska jag berätta! Det är ganska otroligt, men jag lyckades sälja av allt, möblerna, rubbet, för att pröjsa biljetten ner, och ha lite på fickan. Jag är i princip skuldfri nu (sneglar på Eddy) Jag kommer inte att stanna länge. Några nätter bara. Jag har redan snackat med en kille här i stan som hyr ut ett källarrum. Det är en annan kille som ska flytta ut först (går till hallen och klappar på gitarren) Den är det sista i mitt liv jag skulle göra mig av med.
Eddy sitter kvar, stirrar på hamsterburen vars lucka står öppen, han sätter igång ekorrhjulet med fingret, reser sig och går efter.
EDDY:
Turkos! Om det åtminstone hade varit i en färg som hade passat med min fåtölj. Men turkos.
PATRIK:
Jag tycker den är fin (provsitter).
Dotte står kvar på golvet. Eddy går fram till sin fåtölj.
Ljuset tonas ner och släcks till låten: ”Father and son” av Cat Stevens
Femte scenen. Morgon. Vardagsrummet.
Dotte sitter i den turkosa soffan. Patrik kommer in.
DOTTE:
Vad fint att du har bäddat upp redan.
PATRIK:
Du låter förvånad. Jag är ingen fjortis längre.
DOTTE.
Kom och sätt dig lite. Vi har ju inte ens pratat.
PATRIK:
Okey, en liten stund, mamma. Jag ska iväg och träffa en gammal kompis (sätter sig).
DOTTE:
(lägger armen om Patrik, försiktigt, han rycker till och hon släpper)
Förlåt! Jag kanske inte ska…
PATRIK:
Det är okey .
DOTTE:
Tänker du stanna härnere nu? Jag vill så gärna veta hur du tänker.
PATRIK:
Hur jag tänker? När jag gick hit från stationen tänkte jag på hur det kändes när jag tog tåget upp den gången. Förresten så såg jag knappt det gamla stationshuset nu när jag kom. Trodde först det var rivet.
Tystnad
Jag har saknat dig, mamma. (lutar huvudet mot hennes axel) Men jag vet inte vad jag ska svara om hur jag tänker. Framtiden känns ju inte så given. I alla fall så har jag och några kompisar pratat om att slå oss ner på landet. Hitta nåt torp. Göra musik, odla, dela på grejerna (kastar en blick mot de stora fönstren ut mot Storgatan) Ni har inte funderat på att flytta ut?
DOTTE:
Och Lisa?
PATRIK:
Vi får se.
Tystnad
DOTTE:
Det finns rätt så fina stråk i den här stan. Ett par riktigt bra krogar finns det också. Men jag håller med dig. Det är nåt som är lite kvävt. Eller så är det bara…
Tystnad
Ibland går jag ut framåt kvällen, när pappa sitter i sin fåtölj, den med den fula färgen, som inte alls passar med den turkosa soffan som jag köpte, för att du skulle ha nånstans att sova. Ibland går jag ut för att se om jag kan se stjärnhimlen. Jag har hittat en väg upp till taket. Däruppe känner jag mig friare. Man kan se över till Tak Bar. Men jag har ingen längtan dit längre. Jag vill liksom vända blicken högre, längre bort. Men det är för ljust i centrum för att kunna se stjärnorna tydligt.
Tystnad
PATRIK:
Jag måste sticka nu (reser sig) Det var verkligen snällt av dig att fixa soffan. Förresten, jag glömde ge Putte vatten och mat. Kan du göra det, så att jag inte missar mitt möte.
Dörren slår igen
Eddy kommer in i vardagsrummet med headsetet om halsen.
EDDY:
Gick han nu?
DOTTE:
Ja, han gick. Skulle träffa en gammal kompis.
EDDY:
Typiskt. Han är sig lik. Kommer hem, pank, vräkt, har inte sagt många ord, och vi har inte setts på över två år. Han har inte ens gett en förklaring över händelserna. Och så ger han sig iväg på en gång. Man kunde väl ändå ha tänkt sig lite tacksamhet?
Tystnad
EDDY:
Ja, ja. Jag går och jobbar vidare, jag har headsetet på.
Dotte hämtar hamsterburen och sätter ned den på golvet i vardagsrummet. Lägger sig på rygg jämte buren.
DOTTE:
(monolog till Putte)
Vet du, idag när han kom ut från badrummet och hade på sig den stora, vita badrocken, då kom jag att tänka på Gökboet. Men jag sa inget. Det var något med hans blick, när han såg på mig. Samma blick som jag minns sköterskan i filmen hade, han såg på mig som om jag vore sjuk. På ett barmhärtigt och ändå maktfullt sätt.
Jag frågade nåt som gällde Patrik och när han började prata hade han glömt att ta ut bettskenan, och när jag påpekade det så blev han skitsur och slet ut bettskenan och kastade den på golvet. Där låg den och liksom grinade åt mig. Stel, formpressad, plastig. Det var som en bild av en framtid som jag räds, Putte.
Bettskenor hjälper inte mot klimathot, inte mot dåligt samvete, inte mot borträngning, inte mot aggressivitet. Inte mot pandemier. Tragedier. Det hjälper bara mot att man inte ska gnissla tänderna på natten och på så sätt slita ner tänderna på ett felaktigt sätt. Så att det påverkar käkarna och kan ge kronisk huvudvärk.
Putte börjar springa frenetiskt i hjulet.
Sen var det som om en ny energi brutit igenom väggarna. Och jag började minnas. Hur det var förut, och hur det skulle kunna bli. Jag tänkte på Indianen i Gökboet och nu är det som om allt vill falla på plats. Att vi alla måste göra våra val. Nu. Som Patrik. Om vi ska ha en framtid. Och nu kan jag bara tänka på slutscenen. Du och jag, Putte, vi måste också våga.
Dotte reser sig och tar tag i Eddys fåtölj, baxar den mot fönstret. Tar i av alla krafter, backar och vräker den med full styrka genom fönstret. Hon ser på hamstern. Öppnar luckan, håller ut Putte genom fönstret. Blundar. Drar in händerna igen och rusar ut ur lägenheten med Putte.
Eddy kommer ut från garderoben med headsetet om halsen.
EDDY:
Vad var det som lät nyss? DOROTHY! Var är du? Fan vad det drar här!
Det ringer ihärdigt på dörren. Eddy springer för att öppna.
EDDY:
Vad är det här frågan om? Jag har inte slängt ut någonting. (vrålar) Släpp mig!
Ett svagt ljud av sirener blandas med musiken som fyller rummet:
Ljuset släcks
Man ser på storbildskärm den animerade videon till ”Mr Blue Sky” av ELO
Ljuset tänds
S L U T
Copyright: Tina K Persson
januari 2021