Så här ser framsidan ut på min kommande diktsamling. Den ges ut av Fri press förlag och manuset låg i princip klart 2019. Första versionen låg klar 2001. Sedan lades den till vila. Evig vila, inbillade jag mig, efter att några storförlag tackat nej och jag tänkte, okey, det är kanske så att den ska få ligga osedd i mina arkiv. När jag hade den stora glädjen att ge ut diktsamlingen Tecken för häst – en triptyk på förlaget Fri press var det en nystart för mig.
Den kom hösten 2021. Och jag har fått så fina ord om den, vilket gjort att jag inte känt någon som helst brådska med någon mera poesiutgivning på ett tag. 2-4 år mellan diktsamlingarna brukar vara tidspann som ofta fungerat väl. När jag hade ett samtal med förlaget en tid in på det nya året, 2022, och jag fick frågan om jag hade något annat på gång blev mitt svar nej, inte direkt. Och så tillade jag, men jag har förstås ett manus som kom till mot bakgrund av en husrenovering, med lite annan problematik inskjuten i versraderna. De ville läsa.
Sedan gick det tre veckor och så kom telefonsamtalet. Jag förstod nog inte riktigt först. Har nästan inte förstått det nu heller. Men det ska komma en ny diktsamling och jag går i spänd förväntan. Det enda jag kan avslöja så här långt är att jag gått utanför en komfortzon. Min. Jag behövde nog trots allt skriva den här. Och förlagets mening var att det är nog många som kan känna igen sig. Om det endast handlat om egenterapi, eller uppfångandet av några svåra år hade den inte varit värd att ges ut. Men den handlar ju på något sätt om oss alla. För alla av oss hamnar någon gång i situationer som är knepiga. Alla bygger inte. Men många tänker i projekt. Det här är på något plan ett bygge som handlar om livet. Men också om isolering, spik, rädslor och känslan av galenskap. Datum för utgivning ännu inte fastspikat.
Till syvende og sidst handlar allt om kärlek och kapitulation.
