Det är den tiden och det dygnet
Det är ingenting mer du kan göra
än att vända ner dig själv i varat
som den som känsligt vänder ner
något som måste blanda sig
Varsamt, inte skära sig
Tillsätta något kallt i det varma
eller något varmt i det kalla
Det är den tiden då månen
njuter av att visa sig en aning naggad
och vaggad, en aning bara, i kanten
Månen, som inte har
några kanter
Lika lite som våra hjärtan som
söker helhetens alkemi
Det är den tiden och det dygnet
Och månen är sprickfylld av allas
oroliga drömmar, uråldriga idéer
Marken har slutat niga för länge sen
Ingen niger längre, ingen vet ordets
betydelse, förutom den i mörkret
osynliga blåklockan, som inte heller
känner till ordet men som ändå niger
med sitt lilla klockhuvud i nattens
mörker, upplyst av den soliga
lite-i-kanten-naggade månen
som vet sitt lånade värde av kallt ljus
Det är bara dygnet och tiden
Och det är ändå bara solens magi
som skapar illusionernas måne
Medan du vet, vetskapen, solens mening
Och känner hur gräset, liksom i hemlighet
tar emot stegen, tystnaden, tankarnas
brus och den helt vindstilla skorstenens
silhuett mot en himmel som så innerligt
Är just himmel, i denna tid, just i detta dygn
T K P
